Är 3 kilometer långt att cykla? (del 2)

Rätt många (cirka 32 procent) väljer cykeln till jobbet om avståndet är riktig kort (1-2 km). Med ökade avstånd, så minskar snabbt intresset för tvåhjulingen. Mycket tyder på att motståndet är mentalt och sitter i synen på cykeln, för att cykla ytterligare några kilometer är knappast en krävande utmaning. (se tidigare bloggpost).

Ska vi få fler att välja cykeln i Nyköping, så är det attityderna till cyklingen som måste bearbetas. I denna fråga är kommunen en nyckelspelare, eftersom man ansvarar för gator och vägar, och förstås kan ha intresse av styra valet av färdmedel. Jag vet att många av politikerna i nuvarande majoritet tycker cykling är viktigt, men de tycks ändå ha svårt att få till en riktig skjuts kring sådant som verkligen kan öka intresset för vardagscyklingen. 

Bättre skyltning med avstånd
behövs i Nyköping. Så här välskyltat
är det i Karlskrona, visar bloggaren
Björn Åslund. Foto: Jarl Åslund 

Inget fel på ambitioner och projekt inom infrastruktur, som att bygga cykelbanor och förvandla Östra storgatan till gång/cykelfartsgata. Men infrastruktur är inte allt, frågan om behovet av påverkan och attityder till cykling har inte riktigt slagit rot hos våra politiker. Det enda seriösa som görs - som jag uppfattar det - är den årliga cykeldagen på våren, då Stora Torget en lördag fylls med diverse cykel-aktiviteter. Det intressanta är att detta event tycks ha fått närmast obegränsade resurser för marknadsföring. Jag vet inte hur många stora annonser som fanns i lokaltidningen SN.se veckorna innan, de var närmast parodiskt när samma stora annons dök upp gång på gång. Det gav faktiskt ett lite desperat intryck.

Så vid sidan om lägga pengar nya cykelbanor, så måste politikerna se till att det också satsas på påverkan. Och här finns mycket att göra, att berätta om cykelstaden Nyköping. 

Bilarna dominerar Nyköpings
trafik än så länge. Men cykeln kommer....

En reflektion i sammanhanget är begreppet bilstaden Nyköping, som inte ska underskattas. Nyköping har varit ett hemviste för bilindustrin, bland annat har Saab varit stora här på den tiden det begav sig. Det har satt sina spår i många Nyköpingsbors föreställning om hur världen ska vara inrättad, den utgår i mycket från att bilen ska ha en central roll. Jag tror det är viktigt att en annan berättelse kommer i rullning, den om cykeln. Men för att den historien ska bli levande behövs också cyklister, historien skapas inte ur tomma intet. Vi som redan cyklar har ett ansvar också, att berätta om våra cyklar och hur vi använder dem i alla upptänkbara sammanhang.

Men så till vad som behöver göras av marknadsföring.

Låt cyklisterna berätta

Men annonserna visar att finns resurser för marknadsföring och kampanjer. Så frågan är då om de inte kunde användas smartare än att lägga bombmatta med ett budskap om en cykeldag på torget. Det finns så oändligt mycket att annat att i annonsform berätta om cyklingens möjligheter och fördelar, som kan öppna ögonen. Det kan handla om verkliga case från gatan, om cyklande nyköpingsbor, som får berätta personligt om hur se ser på vardagscyklingen, ärligt med för- och nackdelar. Fördelarna lär ändå överväga eftersom de cyklar.

Jag tror att denna typ av marknadsföring bör vara långsiktig och lågintensiv, för att inte trötta ut publiken.

Hoppas dock att marknadsföringen är befriad från förnumstiga pekpinnar om hjälmar, reflexmässigt och annat präktigt tråkigt.

Man ska berätta om fördelar som snabbhet, att slippa p-bekymmer, vinster för hälsan och humöret.

Cykelkarta som visar avstånd

En annan del i marknadsföringen vore en bra cykelkarta över stan, där cykelvägarna är utmärkta och som visar hur nära allt är i Nyköping är för oss cyklister. Den skulle årligen kunna gå ut till alla stans hushåll tillsammans med en folder som berättar lite om, om hur bekvämt det är att cykla till centrum, trevliga utflyktsmål, om all cykelparkering, om att kombinera kollektivtrafik och cykel, och inte minst berätta om avstånden och hur lång tid det tar att cykla (som att det tar 12-15 min från stans ytterkanter in till centrum).

Skyltning och vägvisning

Skyltningen för cyklingen behöver förbättras. Idag finns ingen skyltning alls för cyklisterna i Nyköping. I Karlskrona hittade jag denna skyltning tydliga skyltning som borde kunna vara inspiration för Nyköpings kommun.

Min löjligaste bilresa

Och varför inte någon form av tävling, typ att cykla till jobbet så många gånger som möjligt, eller min löjligaste bilresa, som ju sätter fingret på hur illa bilar används till massa meningslösa korta resor.

”Min löjligaste bilresa” har körts i många kommuner, men inte i Nyköping. Här länkar jag till Vimmerby som körde 2013. Där finns en del nästan skrämmande exempel...

http://www.vimmerby.se/inga-lojliga-bilresor

Är 3 kilometer långt att cykla? (del 1)

Visste du att redan på avstånd på 1-2 kilometer som tar de flesta bilen, när de ska från hemmet till arbetet. Jag hittar dessa uppgifter i en studie från VTI, ”Prediktioner av andelen personer som går respektive cyklar till jobbet” (VTI notat 20-2014).

Uppgifterna baseras på svenska förhållanden tyder på att med 1-2 km resavstånd, så väljer 34 procent cykeln och drygt 40 procent bilen. På avstånden 2-5 km väljer 21 procent cykel och nästan 59 procent bilen.

Egentligen är detta ingen nyhet, det är väldigt uppenbart att biltrafiken domineras av korta resor, som är fullt möjliga att cykla. Upp till 5 kilometer klarar i princip vem som helst, oavsett hur vältränad man är och även med en enkel cykel. Med en bra cykel och om man är i någorlunda form är ju 5 kilometer i princip ingenting.

Men många väljer alltså bilen. En del har säkert fullt legitima skäl till bilen, den kan behövas i jobbet, eller man kanske har en komplicerad vardag med tidsbrist, ungar som ska till dagis och massa ärenden som ska fixas.

Att cykla lite längre sträckor är inget märkvärdigt,
 åtminstone inte i Köpenhamn. Där görs över 30 procent
av arbetresorna på cykeln. Inte ens regn tycks stoppa köpenhamnsborna.

Att cykeln ändå används en hel del på de riktigt korta resorna (1-2 km) visar ända att cykeln är ett fullt tänkbar för många vid resan till jobbet. 

Men med ökade avstånd överger många cykeln och väljer bil eller kollektivtrafiken (då fram för allt på resor över 5 km). Men vi som cyklar mycket vet att på sträckor upp till 5 kilometer inte är någon påfrestande utmaning, det är inget maratonlopp. 5 kilometer fixar man utan att svetten forsar om man tar det lugnt. Och då på en vanlig 3-växlad cykel bör man fixa det på 20 minuter. Med en bättre hoj är 15 minuter inga problem. Och idag finns ju el-assist cyklar för den som vill färdas riktigt bekvämt. Dörr till dörr går bilen säkert fortare i mindre städer, men bilens tidsvinst uppvägs bland annat av att cykel-resan även ger en dos av den dagliga motionen, som en del bilister tvingas uträtta på ett dyrt gym.

Min tolkning är att det finns ett inslag av avståndets psykologi som gör att cykeln faller bort vid ökande avstånd. Många har tydligen en mental bild av att 4-5 kilometer börjar bli i längsta laget. Man har alltså en föreställning i huvudet om cyklingens gränser, men som har ganska liten förankring i verkligheten. 

Att öka förståelsen av cykelns kapacitet är ingen enkel uppgift. Det finns så oerhört många skäl till att underskatta cykelns potential för resor upp till 5 km. Förmodligen måste man jobba med information och någon form av kampanjer, för att ge påverkan och ändra attityder (kring detta återkommer jag en kommande bloggpost).

Bilsterna struntar i 30, vad göra?

Brunnsgatan Nyköping.

Bilden ovan visar Brunnsgatan i Nyköping. En 30-skylt talar om vilken maximal hastighet som gäller i stan. Och den hastigheten är väl vald, eftersom 30 brukar anges som den hastighet där påkörda cyklister och fotgängare har en rimlig chans att överleva. Högre hastigheter ökar kraftigt risken för att en påkörd oskyddad trafikant ska få mycket allvarliga skador och riskerar att avlida.

Att som bilist respektera 30 är alltså att visa vilja till hänsyn om gående och cyklister som inte sitter skyddade bakom lager av plåt och krockkuddar. Men att visa denna respekt verkar oerhört svårt för merparten av bilförarna, det är som att dessa 30-skyltar inte existerar, enligt min uppfattning och erfarenheter som cyklist, gående och f d bilägare.

Och just här på Brunnsgatan är det nog värst. Här är det legio att köra fortare. Vet inte hur många gånger jag på cykel färdas nedåt gatan i god fart på cykel (cirka 30) och blivit omkörd av bilister som friskar på ordentligt. Dessutom på övergångsstället....

Att kommunen valt 30 på Brunnsgatan känns fullkomligt relevant om man känner till trafikmiljön. Här finns nämligen cyklister som korsar vägen. Här finns utfarter. Här finns alltså ett markerat övergångsställe. Och här finns busshållplatser som har en placering som gör att bussresenärer kan rusa ut bakom eller framför bussarna (jag har sett en del otäcka incidenter här) (dock är busstrafiken tillfälligt borta pga av ett bygge). Det som talar emot 30 i bilisterna verklighetsuppfattning är att Brunnsgatan upplevs som rak och fri från hinder. Gatumiljön ger alltså inte bilisterna signaler om man är i en känslig miljö, och därför kanske 30 känns omotiverat. Men 30 står det på skylten och de flesta av Nyköpings bilister borde lärt sig att det är 30 som gäller inne i stan.

Att få bilisterna att hålla låga hastigheter är oerhört viktigt för att staden ska uppleva som trygg och attraktiv att cykla i, och detta i synnerhet på gator på blandad trafik, där cyklar och bilar ska samsas om vägbanan. Att som cyklist hela tiden kringrännas av tunga plåtmonster i hög fart gör ju att man nog tar sig en funderare, om cykling verkligen är säkert och tryggt. Det bilskjutsas oerhört mycket barn och tonåringar i Nyköping, och just de höga hastigheterna och upplevelsen av otrygghet tror jag bidrar till detta onödiga bilåkande.

Det behövs alltså tydligare signaler i trafikmiljön, som visar att det verkligen är 30 som gäller. Gupp kan vara en sådan sak, men det har sina nackdelar. Ett annat intressant exempel på signaler hittade jag i Ronnebys utkant, där jag färdades för några dagar sedan. Där man målat en tydlig röd rand i mitten av gatan där det var 30. Väldigt tydligt och fick mig att haja till. Hur verksamma dessa röda linjer är i verkligheten och för Ronnebys alla vardagsbilister vet jag inte, men synligt och tydligt var det.



Blasius Königsgatan i Ronneby. Klicka på bilden om du vill studera det närmre.
Källa: Google Maps

Första året med lastcykeln - blev det bra?

Veckan innan midsommar förra året hämtade jag min lastcykel av typ Bullit i Stockholm. Färden gick först med pendeltåg till Gnesta, sedan blev det fem mil i blåst och regn, men ju närmre jag kom Nyköping desto mer sken solen. 

Och så har första året med lastcykeln varit. Ju längre jag haft den, och ju mer jag använt den så inser jag vilket fantastiskt fordon jag skaffat mig. Den har verkligen lyst upp tillvaron.

Avsikten med köpet var förstås att kunna frakta tyngre, större och mer än med en vanlig cykel. Den långsiktiga planen var att lastcykeln ska ersätta bilen, som började få ålderkrämpor. Jag vill ha ett fordon som är miljövänligt, snabbt, praktiskt, snyggt och billigt att äga. 

En stor motortrimmer, plus utrustning.
Smidig rullar jag ut på motionsspåret
när det är dags att röja.

Som synes på bilden, så har Bulliten en öppen lastplattform, ingen stängd låda, vilket gör lastutrymmet väldigt flexibelt. Den enda uppenbara begränsningen är den angivna maxvikten 100 kilo last plus förare.

Bulliten har klarat en mängd transporter som inte en vanlig cykel fixat. Bör väl sägas att vi bor i stadsmiljö i Nyköping. Vi bor i villa i stans utkanter i stadsdelen Arnö. Det är väl försett med cykelbanor och avstånden är måttliga. Andra ändan av stan ligger 7-8 km bort.

• Ett otal gånger har jag rullat till förpackningsinsamlingen, med papper, plast, glas och metall. Självklart har den också fraktat hem en hel från ICA, Coop m fl butiker
• Den har fraktat hem en inköpt dator, kattsand och stora färgburkar. 
• Tyngsta lasset var nog fyra säckar plantjord, nästan 80 kilo. 
• Har kört hem ett stort akvarium i glas. Säljaren var rätt skeptisk när jag sade att jag skulle cykla hem det. Men allt gick bra.
• Den har använts på campingutflykt till Nävekvarn (cirka 2 mil). Tog ett campingbord, ett stort tält, sovsäckar, och annat smått och gott.
• En stor motortrimmer, plus utrustning, när jag ska sköta motionsspåren på Arnö tar den enkelt (se bilden). Dessutom kan jag cykla ut sand (som jag lägger i stora hinkar) på motionsspåret.
• Cykeln är perfekt när jag ska på bolaget inne i stan. Har en stor låda på ölkärra med mig in butiken. Fyller den med burkar och boxar, rullar ut och bara lastar på Bulliten som kan parkeras nära entrén (inget tjafs med p-avgifter för oss cyklister).
• Ett par säckar med löv till kommunens trädgårdsavfallsinsamling.
• Fjolårets julgran åkte Bullit hem.
• Den har fungerat som rullande valbod för miljöpartiet.
• Sist men inte minst så har Bulliten fungerat som uppmärksamhetsmagnet. Många kommer gärna fram och frågar. Och det är bara positiva kommentarer. 

Alltså att jag klarat frakta alla dessa saker, säger kanske inget om för och nackdelar med en lastcykel av typ Bullit.

Vi börjar med det jag uppskattar. För det första är det cykelkänslan, det är lite annorlunda jämfört med en vanlig cykel, den kräver viss koncentration när man startar, så att man får balans. Men har man väl fått upp farten är det inget konstigt och osäkert. Snarare tvärtom, att man känner att detta är en stadig och säker cykel, som går dit man vill.

Den är förvånansvärt lätt att få upp i fart. Det är först i uppförsbackar och med mycket last, som skillnaden mot en vanlig cykel är uppenbar. Skulle hävda att Bulliten är både snabbare och har bättre cykelkänsla än de flesta normala cyklar, efter som körställningen är lite framåtlutad och sportig. Det är lätt att få ut benens kraft i trampandet. Trots att min Bullit saknar elassist, susar jag om de flesta på cykelbanorna, förutom lycramännen med bockstyre.

Skivbromsarna är grymt effektiva, vilket behövs när lasten är tung.

Tätt stegade växlar (27) är bra för att hitta en optimal kadens. Dock saknar jag en riktigt låg växel, för branta backar och tung last.

Den har gått i princip felfritt första året. Inget krångel what so ever. Men med en prislapp på cirka 25000 kr ska det vara kvalitet, och där har Bulliten levt upp till förväntningarna.

Sammanfattningsvis, Bulliten funkar så otroligt bra för mina behov, så den är en verklig humörhöjare. Jag börjar nog bli tjatig där hemma, med mina lovord över denna cykel.

Sedan finns några minustecken, egentligen småsaker. Cykeln är förmodligen stöldbegärlig, med tanke på värdet. Så var det den vita färgen ”Milk Plus”. Det finns definitiv klatschigare färger, men jag slog till på köpet denna cykel som fanns i lager med rätt typ av växlar.

Den har några knepiga egenheter som ger lite minus för trafiksäkerheten. Längden gör det svårt att stanna på refuger mitt i gatan, när man ska korsa tätt trafikerade gator. Den drar också till sig blicken så till den milda grad, att bilister och andra trafikanter, kan missa andra cyklister i närheten.

Något jag sätter frågetecken för är vintercyklingen. Bulliten fick vila under de veckor det var is och snö på gatorna, eftersom jag bedömer att dubbat framdäck är nödvändigt, för säker färd på is och snö. Men till kommande vinter, så ska sådant däck monteras.

Bilen har gått väldigt lite under det senaste året, och den 30 april rullade den till skroten. Har nu klarat två månader utan en endast kilometer bil. 

Tilläggas att hustrun har en elcykel, till vilken en lätt lastkärra kan kopplas. Så vi är väl rustade för det bilfria livet. Den första tiden har det funkat över förväntan. Om inbitna bilister skulle hålla med om det har jag väl mina tvivel om, det krävs nämligen också en mental omställning, en inställning att man klarar det dagliga livet utan bil. Den omställningen kan vara nog så svår, inser jag.